Varningsskottens tid är förbi

I BLT (m.fl.) kan man idag läsa utdrag ur det pressmeddelande som familjen i Rödeby skickat till media.
I Joakim Hörsings blogg ventileras också detta friskt bland kommentarerna. Detta är en händelse som engagerar, det märks tydligt och jag förstår det.

I ärlighetens namn är det bara den ena sidan som framkommer i pressmeddelandet, och visst finns det en touch av kvällstidningsvinkling i texten till familjens fördel. Men det spelar ingen roll, det som beskrivs är horribelt och oacceptabelt.

Jag är generellt mot våld, men visst skulle jag ta till det om nöden krävde i en försvarssituation. I vilken grad kan ju diskuteras, men jag tror att det är självreglerande. Ju mer man hotas med ju mer försvarar man sig med. Det är en naturlig del i föräldraskapet att försvara sina barn, och naturligtvis sina övriga nära och sin egendom.

Jag har på närmare håll sett föräldrar tröttna och (med betydligt mildare medel) konfronterat sina barns mobbare. Jag har också ett eget barn som blivit mobbad och vet hur maktlös och frustrerad man känner sig som förälder.

Vad jag förstår så är familjen mycket hårt ansatt av hela det lilla samhället idag, vilket faktiskt gör mig förbannad. Ska en grupp mobb verkligen utvecklas till en hel samhällsmobb utan att en enda individ reflekterar över helheten?

Nej, om bara hälften av det familjen beskriver stämmer så förstår jag att pappan tog med bössan ut. Det rättfärdigar inte en dödsskjutning, men å andra sidan vet vi ju inte vad som hände på gården heller när han väl kom ut.
Läs texten, se mig i ögonen och säg att du inte förstår pappan.
Jag förstår honom, han gjorde kanske inte rätt, men jag förstår honom.

PS. Det pågår namninsamlingar med förhoppning att ge pappan strafflindring. Det finns även några till det 15-åriga offret även om syftet är något oklart…