Jobbar hemifrån idag.
Eller jobbar och jobbar förresten. Natten var väl inte den bästa och min mage håller inte stans högsta standard direkt. Kaffekonsumtionen som håller mig någorlunda igång accepteras inte av det som annars brukar betecknas som stålkistan som tål allt.
Nåväl. 14 är hemma idag också. Något som 16 lämnat in en tyst protest över. Hon säger inget men jag vet. Även om hon är fullt medveten om situationens alvar så tycker hon att det är fel. Dels anser hon att 14 driver med oss och utnyttjar situationen och dels mår 16 allt utom bra själv just nu men hon går till skolan ändå.
Även om det som inträffat sätter djupa spår i oss alla (med undantag för 12 som inte fått reda på mer än hälften) så har 16 det extra tufft. Hon toppar nämligen det hela dels med höga krav från skolan, en (biologisk) pappa som hon har en bestämt uppfattning om och en kompis som länge traskat samma väg som 14 just vänt in på. Kompisen har regelbundna depressioner och skär sig regelbundet och 14 har länge erbjudit sig axel att gråta ut över. Som om inte det var nog karvade kompisen ytterligare jack i armarna veckan efter 14:s självmordsförsök.
Hon har det inte lätt just nu, men kämpar tappert på och reagerar därför på 14:s hemmavarande.
Ja just ja. Samtalet vi väntade på.
När jag kom hem igår från jobb meddelade frun att läkaren ringt henne (!?! Det var ju mitt mobilnummer hon fick) och meddelare att de hittat provsvaren (var framgick inte) och att allt såg bra ut. Det var ett välkommet besked som tydligen satt långt inne. Nu ska jag meddela BUP så att vi kan reda ut hur hennes medicinering kring ADHDn ska se ut. Vi avbröt ju intrimningen av den i samband med att hela den här soppan startade.
Nu ska jag leta upp en Lanzo och fortsätta med min rapport som väntar på att bli klar…
Ha det så länge!
maj 27, 2008 kl 12:37 e m |
Det är mycket nu för er allihopa. Jobbigt. Men ha en så bra dag som det går!
maj 28, 2008 kl 9:01 e m |
Inte lätt att vara syskon när ett syskon har det jobbigt….har sett det samma i familjen till 16:s kompis som har deppat ihop det här året.
maj 28, 2008 kl 11:00 e m |
I alla fall bra att svaren kom fram till slut.
maj 29, 2008 kl 10:51 f m |
Min äldste hotade med att ta sitt liv förra veckan och det innebar att han blev inlagd och en snabb diagnos, bipolär sjukdom, och snabb medicinering. Verkar verkligen som om de träffat rätt för han kom i balans väldigt snabbt.
Men, han har mått dåligt i många år och det har påverkat mina två yngre söner enormt mycket, bland annat har den näst yngste idag utvecklat panikångest, till följd, tror jag, av att han och brorsan alltid kommit i skymundan när storebror mått dåligt. Son två har enorma krav på sig själv och pluggar häcken av sig för att få ett bra självförsörjande liv, något ettan aldrig lyckats med hittills. Det är tufft för alla i familjen när någon blir sjuk, får en diagnos som är av psykisk karaktär, det är svårt att se alla barnen. Helt klart är det så att min bipoläre son utnyttjar situationen, kräver mycket mera tid. På senare år har jag lärt mig det och ger mycket mera tid till de yngre.
Usch ja, jag vet, delvis, vad ni går igenom. Kram till er alla!
juni 3, 2008 kl 12:58 e m |
Märtagreta>
Har varit lite disträ den senaste tiden och bloggen har fått lida…
Det var ju både tråkigt och skönt att höra, om du förstår vad jag menar. Det är ju väl att de träffade rätt och att medicineringen fungerar så snabbt.
Här är det också på bättringsvägen. Hon förefaller stabil, men vi vet också att hon håller en fasad. Ytterligare struligheter kring stallet pågår, men hon verkar hantera det bra. Men som sagt, bägaren är fortfarande full och då är marginalerna små…
Lycka till!
Kram!